Glädje.

Jag ser på Honom - han sover. Lugnt, utsträckt i min säng. Jag ler hastigt - för att i nästa ögonblick somna om - hinner tänka att han är fin, att han är min.

En förhoppning om framtid.

Vältaligt.

Henry Bronett i Aftonbladet. Heja!

Gränstillstånd.

Jag passerade gränsen för vad jag orkade - resultatet av för många belastningar under kort tid, både privat och yrkesmässigt. Varningstecknen fanns där - för andra. Jag presterade. Lite till.

Slutligen tog det stopp - bara över en dag. Jag blev sjukskriven - jag som inte kunde avvaras, inte kunde bromsa. Otänkbart.

Jag var sjukskriven en - för kort - tid. Reservbatterierna hann laddas, sedan var jag tillbaka. Driven av rädslan och otryggheten i mitt yrke. Och omvärldens dom. Det är snart två år sedan nu.

Idag balanserar jag på gränsen - oftast på rätt sida. Halkar över den, oftast utan föraning eller förvarning.

Flash-back.

Mitt gamla liv hinner ständigt ikapp. Igen och igen och igen. Ofta ur bakhåll. Och lika ofta förbundet med ekonomiska bakslag.

Den här gången i form av advokaten som tog hand om skilsmässan. Eller som skulle ha tagit hand om den – men som abdikerade och lyckades med en förlikning som förmodligen fick barnens far att slå mentala frivolter.

Advokaten som skulle ha informerat om att jag hade rätt till rättshjälp – och inte gjorde det. Jag överklagade räkningen – ett nära nog sexsiffrigt belopp - resultatet av en långdragen process.

Och fick idag en stämning på halsen.

Rättvisa.

Om man flyttar till Sverige – som utlandssvensk – och inte jobbar här (utan studerar), har man inte rätt till barnbidrag. Detta ska istället betalas ut i det land där den förälder är bosatt, som har en inkomst och därmed betalar skatt, och vidarebefordras till den förälder som har barnen. Allt enligt EUs lagstiftning.

I princip kan jag hålla med om rimligheten i detta – skattepengar in, skattepengar ut. I oprincip betalas pengarna aldrig vidare. Barnens pappa tyckte att han hade rätt till dem – han betalar ju trots allt underhåll.

Tre år utan barnbidrag. Och så plötsligt en dag – återkrav på det samlade barnbidraget i pappans land. Bor jag inte där, har jag inte rätt till barnbidrag – EU hit eller dit. Att pengarna har betalts ut till barnens pappa intresserar ingen – jag borde ha stämt honom om han inte skickade dem vidare.

Jag har överklagat – möjligen kan jag kvitta en del av beloppet med svenska försäkringskassan, men ändå kvarstår differensen mellan det utländska, betydligt högre, barnbidraget och det svenska.

Ett halvårs nettoinkomst.

Mentalt sideboard.

Avlastningsyta för huvudinnehållet, enligt therapeutic dictionary:

http://therapeuticpictionary.blogspot.com/2006/10/sideboards.html

Tillhörighet.

Jag saknar sammanhang - en familj. En mamma och två barn är ingen familj. Och jag har ingen ursprungsfamilj.

Jag är inbjuden i andras sammanhang. Som gäst. Som salt i sår.