Glädje.

Jag ser på Honom - han sover. Lugnt, utsträckt i min säng. Jag ler hastigt - för att i nästa ögonblick somna om - hinner tänka att han är fin, att han är min.

En förhoppning om framtid.

Vältaligt.

Henry Bronett i Aftonbladet. Heja!

Gränstillstånd.

Jag passerade gränsen för vad jag orkade - resultatet av för många belastningar under kort tid, både privat och yrkesmässigt. Varningstecknen fanns där - för andra. Jag presterade. Lite till.

Slutligen tog det stopp - bara över en dag. Jag blev sjukskriven - jag som inte kunde avvaras, inte kunde bromsa. Otänkbart.

Jag var sjukskriven en - för kort - tid. Reservbatterierna hann laddas, sedan var jag tillbaka. Driven av rädslan och otryggheten i mitt yrke. Och omvärldens dom. Det är snart två år sedan nu.

Idag balanserar jag på gränsen - oftast på rätt sida. Halkar över den, oftast utan föraning eller förvarning.

Flash-back.

Mitt gamla liv hinner ständigt ikapp. Igen och igen och igen. Ofta ur bakhåll. Och lika ofta förbundet med ekonomiska bakslag.

Den här gången i form av advokaten som tog hand om skilsmässan. Eller som skulle ha tagit hand om den – men som abdikerade och lyckades med en förlikning som förmodligen fick barnens far att slå mentala frivolter.

Advokaten som skulle ha informerat om att jag hade rätt till rättshjälp – och inte gjorde det. Jag överklagade räkningen – ett nära nog sexsiffrigt belopp - resultatet av en långdragen process.

Och fick idag en stämning på halsen.

Rättvisa.

Om man flyttar till Sverige – som utlandssvensk – och inte jobbar här (utan studerar), har man inte rätt till barnbidrag. Detta ska istället betalas ut i det land där den förälder är bosatt, som har en inkomst och därmed betalar skatt, och vidarebefordras till den förälder som har barnen. Allt enligt EUs lagstiftning.

I princip kan jag hålla med om rimligheten i detta – skattepengar in, skattepengar ut. I oprincip betalas pengarna aldrig vidare. Barnens pappa tyckte att han hade rätt till dem – han betalar ju trots allt underhåll.

Tre år utan barnbidrag. Och så plötsligt en dag – återkrav på det samlade barnbidraget i pappans land. Bor jag inte där, har jag inte rätt till barnbidrag – EU hit eller dit. Att pengarna har betalts ut till barnens pappa intresserar ingen – jag borde ha stämt honom om han inte skickade dem vidare.

Jag har överklagat – möjligen kan jag kvitta en del av beloppet med svenska försäkringskassan, men ändå kvarstår differensen mellan det utländska, betydligt högre, barnbidraget och det svenska.

Ett halvårs nettoinkomst.

Mentalt sideboard.

Avlastningsyta för huvudinnehållet, enligt therapeutic dictionary:

http://therapeuticpictionary.blogspot.com/2006/10/sideboards.html

Tillhörighet.

Jag saknar sammanhang - en familj. En mamma och två barn är ingen familj. Och jag har ingen ursprungsfamilj.

Jag är inbjuden i andras sammanhang. Som gäst. Som salt i sår.

Förlusträdsla.

Relationer är ständigt kopplade till rädslan att förlora - relationen, mig själv, medparten. Utan relation är jag stark, tydlig och förmår hävda mig själv och de behov jag har.

I en relation riskerar jag att bli försiktig och avvaktande, att be om lov och ursäkt.

Push or pull.

Träffade C idag. Han framförde tanken om fenomenet "push or pull" i samband med yrkesval - en fråga som är brinnande aktuell i mitt liv. Möjligheten att låta sig pushas in i ett yrkesval, utifrån vad man förväntas göra - utifrån den väg man slagit in på, med risken att måla in sig själv i ett hörn.

Eller att välja pull och själv välja vad man vill och tror är rätt - och själv hitta vägen dit.

En form av acceptans.

”...försöka hitta det lugna mörka rum som blir tillgängligt
när man inte försöker fördriva smärtan som om den vore en ond ande”

Kristina Lugn

Aktionsradien.

Aktionsradien beskrivs av Holterman som

"fältet av de egna möjligheterna och i dess utkanter möjligheternas gradvisa begränsning."

Och han fortsätter:

"Man skall alltid vinnlägga sig om att hålla aktionsradien så vid som möjligt!"

Kanske en självklarhet, men värd att påminnas om.

Makten och Ärligheten.

Jonas Gardell skriver om Ärlighet och beskriver dess begränsningar:

"Ärlighet är alltid relativ och alltid ett instrument. Den är aldrig absolut och aldrig själva musikstycket."

Och dess missbrukspotential:

"Men ärlighet utan humor och kärlek är bara ett maktmedel bland andra."

Han skriver vidare att ärligheten inte kan anses rättfärdiga och frita från ansvar; att den som försöker urskulda ett beteende med att det är ärligt ändå (ut)nyttjar makt:

"Ärligheten är inte ett carte blanche som fritar oss från ansvar. Den som säger: ”Det kan inte hjälpas, jag måste vara ärlig” kommer inte undan sitt maktutövandes konsekvenser."

Gardells konklusion blir:

"Det är när vi avstår från makt som vi blir människor."

Stort.

Tillväxt.

Therapeutic Pictionary:

"Livet växer till på bredden och inte på längden."

Och ändå har vi så bråttom - framåt.

Etablerat.

En kort tid senare - relationen känns oändligt - och häpnadsväckande - etablerad.

Konfluens i tanke och värdegrund.

Att försonas.

Jonas Gardell skriver i ett tankvärt inlägg på sin blogg:

"Att försonas är att acceptera att något som har hänt har hänt och inse att man måste ha en relation till det. "

Länge var det svårt - det som hänt fortfarande finns kvar i känslominnet. Men likväl nödvändigt - och jag måste inte tycka att det som hänt är bra för att acceptera.

I samma inlägg skriver Gardell:

"Jag har vuxit upp. Den enda som sätter mitt livs gränser är jag själv."

Ett sms.

När jag har gjort vad jag kan får livet ta över. Varken förr eller senare.

Jag skrev ett sms - att jag är intresserad, att jag vill ses igen.

Det blev fler möten.

Ett första möte.

Vi träffades. Trevande, trevligt.

Och fullständigt outhärdligt att inte veta - vad han kände, ville, tänkte.

De första orden.

A ringde en kväll. Jag tyckte om hans röst, de ord han valde, den syn på livet som skymtade i det han sa. En märklig känsla av igenkännande.

Tilt.

En kväll i september - en ny vändning i livet. En i sig odramatisk händelse som kom att förändra allt:

Min vän C på besök - en affärsresa som sammanföll med en återträff från hans skola. Vi pratade - länge. Förundrades över hur tid inte spelar in, hur vi förmår återknyta till där vi var - för en vecka sedan, ett år eller fem. Vi ses inte frekvent, men uppskattar de ögonblick vi delar.

Ett återkommande tema: Förhållanden. Hans, mina, andras. C analyserar, försöker förstå, kommer med funderingar. Och denna gång även med lösningen - A som han mött på Återträffen.