Glädje.

Jag ser på Honom - han sover. Lugnt, utsträckt i min säng. Jag ler hastigt - för att i nästa ögonblick somna om - hinner tänka att han är fin, att han är min.

En förhoppning om framtid.

Vältaligt.

Henry Bronett i Aftonbladet. Heja!

Gränstillstånd.

Jag passerade gränsen för vad jag orkade - resultatet av för många belastningar under kort tid, både privat och yrkesmässigt. Varningstecknen fanns där - för andra. Jag presterade. Lite till.

Slutligen tog det stopp - bara över en dag. Jag blev sjukskriven - jag som inte kunde avvaras, inte kunde bromsa. Otänkbart.

Jag var sjukskriven en - för kort - tid. Reservbatterierna hann laddas, sedan var jag tillbaka. Driven av rädslan och otryggheten i mitt yrke. Och omvärldens dom. Det är snart två år sedan nu.

Idag balanserar jag på gränsen - oftast på rätt sida. Halkar över den, oftast utan föraning eller förvarning.

Flash-back.

Mitt gamla liv hinner ständigt ikapp. Igen och igen och igen. Ofta ur bakhåll. Och lika ofta förbundet med ekonomiska bakslag.

Den här gången i form av advokaten som tog hand om skilsmässan. Eller som skulle ha tagit hand om den – men som abdikerade och lyckades med en förlikning som förmodligen fick barnens far att slå mentala frivolter.

Advokaten som skulle ha informerat om att jag hade rätt till rättshjälp – och inte gjorde det. Jag överklagade räkningen – ett nära nog sexsiffrigt belopp - resultatet av en långdragen process.

Och fick idag en stämning på halsen.

Rättvisa.

Om man flyttar till Sverige – som utlandssvensk – och inte jobbar här (utan studerar), har man inte rätt till barnbidrag. Detta ska istället betalas ut i det land där den förälder är bosatt, som har en inkomst och därmed betalar skatt, och vidarebefordras till den förälder som har barnen. Allt enligt EUs lagstiftning.

I princip kan jag hålla med om rimligheten i detta – skattepengar in, skattepengar ut. I oprincip betalas pengarna aldrig vidare. Barnens pappa tyckte att han hade rätt till dem – han betalar ju trots allt underhåll.

Tre år utan barnbidrag. Och så plötsligt en dag – återkrav på det samlade barnbidraget i pappans land. Bor jag inte där, har jag inte rätt till barnbidrag – EU hit eller dit. Att pengarna har betalts ut till barnens pappa intresserar ingen – jag borde ha stämt honom om han inte skickade dem vidare.

Jag har överklagat – möjligen kan jag kvitta en del av beloppet med svenska försäkringskassan, men ändå kvarstår differensen mellan det utländska, betydligt högre, barnbidraget och det svenska.

Ett halvårs nettoinkomst.